fredag, september 30, 2005

Vänsterpartiet svänger?

Vänsterpartiet - vars ekonomiske talesman Lars Bäckström länge förfäktat paradigmet att offentliga sektorns andel av BNP skall minska varje år - har nu kört över Bäckström. Istället har partiet lagt ett diskussionsunderlag inför kongressen i januari där de förslår 200 000 nya jobb i offentlig sektor. Landstingsrådet Dag Larsson (s) i Stockholm skriver vettigt om vänsterns hårt kritiserade förslag här.

Olle Svenning om Göran Persson

Göran Persson beskrivs i Svennings nya bok Göran Persson och hans värld som en praktiker och realpolitiker som har en av sina största förebilder i Gunnar Sträng - en lärare och rikshushållare. Boken är intressant. Konflikterna med facket i mitten av 90-talet, då nedskärnings/saneringspolitiken var som tuffast beskrivs konkret och målande i boken. Jag ger två exempel.

Exempel 1.
När fackföreningsmännen Hasse Karlsson, Erland Olausson och Bertil Jonsson (LO:s ordförande) kom in till Göran Persson för att prata arbetsrätt beskriver Svenning händelsen som följer:

"När [fackföreningsmännen] visades in till statsministern och hans rymligt tilltagna rum, låg han utsträckt i en av sina soffor. Han steg inte upp. Lättjefullt tillbakalutad sa han till de tre fackliga ledarna att regeringens förslag till arbetsrätt var mycket bättre än LO:s."

Exempel 2
"Irritationen mellan partiordförande och LO:s ledare kunde ta sig de mest egenartade former. Vid ett tillfälle när Aftonbladets ledarredaktion åt middag med LO-ledningen,
berättade Beril Jonsson om ett möte med Göran Persson på Rönneberga. 'Han proppade i sig en massa chips och jag sa till honom att vara försiktig med sådan föda', berättade Bertil Jonsson som då börjat studera näringslära och matvanor. Han skrev med tiden en kokbok.

'Så fort jag sagt det, greppade han med båda händerna och hävde i sig ännu mer', sa Jonsson."

Två dikter ur diktsviten Tystnaden av Carl-Erik af Geijerstam

Tystnaden

Det kommer en stund då man märker
att tystnaden inte alls behöver sökas upp,
att den länge har funnits
alldeles i grannskapet,
ja att vi burit den med oss
i kroppens saktmodiga arbete,
i dess tåliga framåtfärd genom åren.
Tystnaden behöver ju aldrig själv färdas,
den är alltid vid sitt mål
och dess väntetider kan ingen mäta.

*

Att vara tålmodig som stenen
i sin väntan på mossan,
dess långsamt trevande rötter
som tar tid på sig
att söka sina fästen -
att veta om att något söker en
och väntar på en
där inne i tystnaden,
att man till slut kanske ska stå
inför något slags möte,
inför en famlande början.


(Ur Öppenheter, 1981)

tisdag, september 27, 2005

Läsarundersökningen - igen

Jag har fått en förfrågan från Roberth Ericsson (se länk här intill) att svara på en läsarenkät. Det slog mig att jag redan svarat på den en gång - på förfrågan från Oskar Lidåker. Men vi kör igen, mitt humör är lite annorlunda idag!


1. Antal böcker jag äger

Nånstans mellan 3-4 000.

2. Senaste boken jag köpte

Catharina Gripenbergs debut.

3. Senaste boken jag läste

Jan Svante Vanbart: Vi drog.

4. Böcker jag läser parallellt just nu

Olle Svenning: Göran Persson och hans värld, Elise Ingvarsson: Beror skrymmande på, Det elva volymer stora kongressunderlaget inför sossekongressen i Malmö, Ulf Jonsson: Med tanke på Gud. En introduktion till religionsfilosofin

5. Fem böcker som betyder mycket för mig

Anna Cederlund: Höst
Eva-Stina Byggmästar: För upp en svan
Carl-Erik af Geijerstam: Signaler ur ett okänt (men rubbet egentligen, också essäerna)
Bibeln (Matteusevangeliet, sist skrev jag Job också! Och visst den boken bibehåller sin aktualitet)
Blå Tågets sångbok (egentligen Blå Tåget, men boken får komma med ändå!)

Tingsten om konkurrensen

"Ibland kommer tanken, att en stor del av mitt, av vårt elände beror på vad man brukar kalla konkurrenssamhället. Jag uppfostrades, kanske lite mer än de flesta barn, att vara duktig, att fullfölja det avancemang, som min pappa och min farbror generalen inlett, att inte, som de båda andra farbröderna, sjunka ner igenom slapphet och sprit. I skolan skulle jag vara styv, också därför att min sjuklighet och fysiska svaghet hänvisade mig till intellektuell tävlan. Så fortsatte det; min känsla av meningslöshet, min nihilism blev blott under korta tider ett slags ledighet - såsom då Gerd och jag drömde om att den väntade professuren skulle leda till ett nirvana av kärlek, läsning, livsförakt och fest. Som professor och publicist hetsade jag vidare, med resorna som anknytning till det förlorade paradiset, och som pensionär var jag bestämd av arbetsdressyren".

/.../

Tingsten avslutar:
"Och dock skulle jag önska att den samhälleliga miljön vore mindre präglad av de drag, som jag här berört, och att en gemenskap utan hets och ävlan bleve möjlig. Några förhoppningar i den vägen har jag inte".

Ur Herbert Tingsten: Flyktförsök. Notiser 1971-1972 (1972)

Gamla minnen från Nordkorea

Det är nu lite mer än sju år sedan mitt enda besök i Nordkorea.
Jag har förvisso dagboksanteckningar, men denhär gången skall jag berätta fritt ur minnet.

Jag och min fru tog tåget från Moskva till Pyongyang och tänkte oss ta tåget också tillbaka. Problemet var att det inte gick att köpa tur och returbiljetter till Pyongyang, varesig från Sverige eller från Moskva. Returbiljetterna var vi alltså tvungna att köpa på plats....

Detta ledde till en dags arbete för vår värd, vår guide och inte minst vår chaufför. Det var inte bara att åka till stationen och köpa biljett. Först körde chauffören oss till den ryska ambassaden för att vi skulle kunna skaffa oss transitvisum. Som vanligt skedde resan i vår trevliga toyotabuss (med borttaget toyotamärke) som hade sin obefintliga fjädring och en skjutdörr som lossnade hela tiden.

Vid den ryska ambassaden märkte vi att det var spänt. Vår guide darrade när han skulle visa upp sitt partipass med Kim Il Sung på, för de två nordkoreanska vakterna utanför grindarna till ambassaden. Vakterna verkade också påtagligt nervösa. Efter mycket om och men fick vi tillstånd att passera spärren. Dörren till visumavdelningen stod öppen och vi gick in. Vi möttes av ett öde rum med en anslagstavla där det fanns meddelanden som var uppsatta åtta-nio år tidigare, på den tiden Ryssland hette Sovjet. Efter att ha gått runt och ropat på den ganska väl tilltagna visumavdelningen och sedan väntat närmare en timme kom den ryske tjänstemannen äntligen tillbaka från sin lunchpaus.

Han gnällde på hur tråkigt livet var i Pyongyang. Inget nattliv, få att umgås med, allt "koreanskt på koreanska". Annat var det på 80-talet då ambassaden var en veritabel stad med över 800 anställda. Idag (efter Sovjets fall) fanns det bara ett 40-tal kvar på det vidsträckta ambassadområdet med bassänger, tennisbanor och skolbyggnader. Han började skriva ut ett transitvisum åt oss, ett av få uppdrag på visumavdelningen den veckan (månaden, året?).

Sedan följde byråkratiska förvecklingar som bl.a. inkluderade ett besök hos en brittisk bankman som satt på ett hotellrum och tittade på CNN och som eventuellt skulle kunna fixa in dollar i landet illegalt via Japan och därmed kringå USA:s valutasanktioner. Vi hade nämligen gott om kronor och resecheckar (som vi fått besked om skulle gå att lösa in, men nu var det tveksamt) men inte tillräckligt med dollar. Nåväl till sist fick vi växla in våra resecheckar och kom iväg.

I kupén intill reste en rysk militärattaché med fru och dotter. De var på väg hem efter ett tiotal år i Pyongyang - och den ryska ambassaden. Han tyckte det var tråkigt att lämna eftersom han lärt sig koreanska och pratade med alla han mötte. Koreanerna behandlade ryssarna med respekt sedan sovjettiden och landet hade legat öppet för honom, inga reserestriktioner. Familjen i övrigt var dock glada att åka till Moskva igen, bort från den relativa isoleringen i Pyongyang.

Militärattachen kunde berätta en händelse som ägt rum på ambassaden någon vecka tidigare. En nordkoreansk man hade då skjutit ner de två nordkoreaner som bevakade ambassaden (dessa två gick tyvärr inte att rädda). Sedan hade han gått in i den halvtomma ambassaden för att ansöka om politisk asyl. Tjänstemännen på ambassaden hade gärna gett honom det, men eftersom han hade mördat de två vakterna - fanns det inget annat att göra för diplomaterna än att ge den nordkoreanska polisen rätt att hämta den asylsökande. Innan polisen kom hann dock den asylsökande skjuta sig.

Det hände alltså en del på den halvtomma ryska ambassaden i alla fall. Och det fanns skäl för vakterna att vara misstänksamma när vi dök upp i vår toyotabuss för att ansöka om transitvisum.

måndag, september 26, 2005

Septemberdikt av Carl-Erik af Geijerstam

Tinget i sig

Allt är försvunnet ur minnet från denna dag i september,
kanske dock ett finns kvar nästan som tinget i sig.
Gulnat låg det på marken ett ensamt löv ifrån björken,
utvalt i morgonens sol, träffat av strålen av pink.

(Ur Meddelanden från sinnevärlden, 1994)

fredag, september 23, 2005

Horisont och Norge - så här på årsdagen av unionsupplösningen

Hämtade för ett par dagar sedan en låda nytryckta Horisont - med tema Norge - från ArkMedias tryckeri i Vasa. Ett måste för den som vill ha en provkarta på ny norsk poesi. För prenumeration, kolla Horisontlänken här intill!

Femitopp - ungdomarnas poesi

Roberth Ericsson har på sin blogg (länk här intill) publicerat en lista på de fem bästa poesiböckerna på senare år, från poeter under 40. Jag skall inte vara sämre - även om det är omöjligt att tävla i poesi och även om jag diggar svenska poeter över 60 bäst. Ett förslag:

1. Elise Ingvarsson: Beror skrymmande på
2. Eva-Stina Byggmästar: Knoppar blommor blad och grenar
3. Johan Jönson: Minnen av kroppar i rörelse och vila
4. Fredrik Nyberg: Åren
5. Catharina Gripenberg: Ödemjuka belles lettres från en till en

(listan är föremål för ständiga omkastningar)

torsdag, september 15, 2005

Greider - Rand - Federley

Läser Göran Greiders 10 år gamla pamflett Loket, Nietzsche och Sonja Åkesson - en personlig essä om kultur och rättvisa. Greider menar här att kulturen i Sverige är "en föjeslagare till den sociala rättvisetanken".

Han skriver: "Försök har gjorts att litterärt gestalta herremoral. Den extrema nyliberalen Ayn Rand - som få känner till - skildrar i sina romaner individens kamp mot massan. Hon försvarar öppet egoismen, de starka. När dessa romaner möter offentlighetens ljus dör de emellertid bort, blir sekteristisk kuriosa. Den som tar i dem känner sig smutsig om händerna. De stannar i de små ljusskygga sammanhangen".

Länge var det så med Ayn Rand, några få som kallade sig "objektivister" ägnade sig helhjärtat åt AynRanderiet, bl.a. min granne som gav ut en objektivistisk skriftserie i liten upplaga. Nu har Ayn Rand via Timbros lansering tagit vägen till hjärtat hos Centerns ungdomsförbunds ordförande Fredrik Federley.

Vart tog ni CUF-are vägen med er gamla fina Åsa-Nissemarxism?
Frågan är om Federley verkligen är så hardcoreliberal. Ett tips är kanske att referera Ayn Rand-böcker i valrörelsen och konfrontera honom med dem. Ett bra lackmustest på hans hängivenhet ... om nu Greider inte är ute på hal is förstås! (Den Randbok jag läst - Hymn - är visserligen inget litterärt mästerverk och statshatet är överdrivet - men ändå förståeligt med tanke på hennes bakgrund i Sovjet)

måndag, september 12, 2005

Eva Ström bloggar

En av Sveriges starkaste poeter har börjat blogga. Hon är också en utmärkt recensent som förmår att uppskatta författare som Hans Boij och Elise Ingvarsson. Länken syns här intill!

söndag, september 11, 2005

En trevlig nyhet

En trevlig nyhet från budgetförhandlingarna är att skatten på sprit inte sänks. Detta är bra också för den framtida norska regeringen (vilken regering det nu blir) eftersom beslutet innebär att den slipper ytterligare press på de norska spritpriserna. Prisinstrumentet i alkoholpolitiken lever alltså i Norden.

fredag, september 09, 2005

Eric Pauli Fylkeson v/s Kristian Lundberg

I nummer 1-2/2005 av PS (den pannordiska tidskriften för poesi) återfinns ett inlägg av Eric Pauli Fylkeson. Det är ett svar till poeten Kristian Lundberg som i Expressen kallar Fylkeson "reaktionär nostalgiker". Fylkeson svarar:

"På 70-talet blev jag ofta, jämte mina bröder och systrar med likartad estetik, kallad reaktionär. Då betydde det inget särskilt utan var mer en samlingsspya riktad till de författare som skrev mer utifrån egna erfarenheter än från "folkets". Idag är det mycket allvarligare och "reaktionär" associeras snarare med rasister, hyperkapitalister och kvinnomisshandlare. Ingen kan heller ta för givet att expressenläsaren i gemen är införstådd med att "reaktionär" innebär att jag motarbetar den borgerliga revolution som inleddes för mer än 200 år sedan i Europa."

Fylkeson avslutar:
"Varje morgon ska vi, undersköterskor likväl som köttberg, white trash-medborgare likväl som friårsrekryter, slitas sönder eller åtminstone hållas behörigt och avgnagt åtskiljda, och det helst före lunch. Fast med Kristian Lundbergs vokabulär kallas alla former av socialt sammanbrott förmodligen för sund radikalisering. Det känns igen. Lidandet angår alltid någon annan."

onsdag, september 07, 2005

Eric Pauli Fylkeson om Bertil Malmberg

Stamfadern

I min själ finns en ort
där åtskillig adel finns samlad;
den i äkthet stränge
går ju med på rätt mycket,
hans normer outredda.

Han är svärmisk järnvilja,
eller,
om man så vill,
exaktare, klumpigare:
uppklädd i skogen.

Bertil Malmberg i minne

(Ur diktsamlingen I tjänst, 1983)

Socialdemokraterna och vänstern ökar

Trots medialt positiv uppmärksamhet gentemot Alliansen och dess "Bankerydsmöte" och trots att Reinfeldt vinner debatterna visar den nya Demoskopmätningen från TV 4 att s och v kraftigt går framåt.

Vänstern ökar med 2,9% till 8,1% och sossarna ökar med
4,1% till 35,8%. Samtidigt minskar samtliga borgerliga partier (folkpartiet och centern mest). Undersökningen visar att de borgerliga nu bara leder med 0,8 procent.

Det är möjligt att de borgerligas krav på sänkta ersättningsnivåer nu börjar sjunka in. Alliansens fräschör och charm ställs mot ekonomisk trygghet vid sjukdom och arbetslöshet. Charmen verkar väga lätt för många.

tisdag, september 06, 2005

Dikt ur Uppenbar hemlighet

Steg förbi

Det finns denna möjlighet
att bli förbigången,
att stanna kvar
medan andra passerar förbi,
att känna luftdraget
och sedan hur luften blir stilla
och kommer nära med vad den har.
Det blir morgon och afton
och stumheten ropar inte längre
utan böjer sig ner mot gräset
som sakta reser sig
efter alla steg förbi.

Ur Carl-Erik af Geijerstams Uppenbar hemlighet (1967)

måndag, september 05, 2005

Kim Il Sung möter Rolf Hagel

Vi går vidare i vår odyssé genom Kim Il Sungs liv och kommer till 29:e juni 1992. En dag som Kim Il Sung ägnade åt samspråk med Rolf Hagel - ledare för det svenska broderpartiet Arbetarpartiet Kommunisterna [idag Sveriges Kommunistiska Parti ].

Det jag skall förtälja utgår från en transkription av vad den store ledaren kamrat Kim Il Sung sa, Hagels repliker finns inte med. Kim Il Sung börjar med några artighetsfraser:

"I am very glad to meet you again, Comrade Chairman, and warmly welcome your visit to our country. Your current visit to our country for the second time shows the close relationship between our two parties. I am grateful to you for having sent the general secreatary of your party to congratulate me on my 80th birthday"

Sedan berömmer han broderpartiet APK:s insatser:

"I speak highy of your party, which firmly maintains an independent stand and aspires after socialism despite the extremly complicated situation in Europe. It is very commendable that there is such a revolutionary party within the communist movement as yours which is advancing under the correct banner in face of the present complicated circumstances".

Kim Il Sung berättar om att det finns liknande fina partier i världen, som under går "den rätta fanan". Han nämner det ryska "the All-Union Communist Party of Bolsheviks" som ett sådant. Ledaren för partiet hade han träffat på sitt 80-årsfirande. Hon hade sagt honom att partiet skulle: "revive Leninism and the idea of Stalin". Något Kim Il Sung tyckte var fint: "That is not bad, I think".

Kim Il Sung kommer så in på Stalins framgångsrika kamp mot "cosmopolitanism" (kommunistisk term på "globaliseringen") och på de sentida sovjetledarnas svek. "They have destroyed the Soviet Union and are now acting as the Americans tell them". Han menar att USA blivit allt mer despotiska i världspolitiken och tvingar länder i tredje världen att "adopt pluralism, especially multiparty systems". Många länder har ruinerats genom detta menar Kim Il Sung. Allt medan progressiva presidenter blivit "thrown out of power".

Kim Il Sung berättar så om sin gamle vän Honecker som han har mycket gemensamt med, men som tyvärr varit sjuklig på sistone. Han erbjöd honom att komma till Pyongyang för vård, men den nya ryska regimen ville inte låta honom åka. ("We even sent an aeroplane to Moscow to fetch him. But the Russians would not hand him over to us").

Ja, det är inte så kul för Kim Il Sung - när de kommunistiska kamraternas makt försvinner. På slutet uppmanar han Hagel att besöka honom oftare i framtiden. Han ger följande direktiv: "I want you to visit our country once every year".

(Ur Kim Il Sung: Works, vol 43)

(Kim Il Sung dog 1994, troligtvis hann Hagel åka en gång 1993 också. Har tyvärr inte hittat vad Kim Il Sung hade att förtälja den gången)

fredag, september 02, 2005

Kjell Espmark vänder perspektivet

Kjell Espmarks diktsamling De levande har inga gravar är en bok skriven efter hustruns död. Det intressanta med den är att boken är skriven ur den döda hustruns perspektiv, det är hon som är "jag". Ett fruktbart sätt att skriva en sorgebok. Den inledande kursiverade texten ger en vacker ingång till boken:

Minns du den grekiska gravreliefen
ett avsked i sten:
den ena ska just gå förlorad i stenen,
den andra stanna i hela sitt liv.
Svårt att se var de två gestalterna
ska kunna skiljas åt. Den enas hand
är ju en del av den andras höft,
den enas böjda huvud ett stycke
av den andras skakande skuldra.
Denna stund måste vara
inte bara den döendes avsked
från det liv som gnistrar i stenen
och den levandes rop efter delen som dör
utan också ett avsked från den andras sinnen
och den andras ilande minnen,
från det lånade öga man såg igenom
och det liv den andra levt i en.
Den som just har dött
dröjer ett tidlöst ögonblick
under ett böljande lövvalv av sten
för att trösta den som blir kvar.


Ur De levande har inga gravar (2002)

En annan text av Espmark finns på Oskar Lidåkers blogg Ankdammen .