En kajdikt av Lars Bäckström

Den mest bekanta dikten om kajor i Uppsala har Hildebrand skrivit i dikten Uppsala med slutraden "Ingenting. Ingenstans. Aldrig" (Nödvärn, 1933). En annan poet som behandlar Uppsalas kajor är Lars Bäckström i dikten Kajorna (Den som flyr det privata kan inte förstå det allmänna, 1971). För en tid sedan läste jag att man kommit på ett sätt att avlägsna kajorna ur innerstan, nåväl, vi får väl se om det lyckas.


Kajorna

Aldrig förstod jag skallet mot kajorna.
De är det mest levande med domkyrkan,
en bättre bild för det bestående
än den tunna silhuetten av slott och kyrktorn.
De sveper ner över kastanjerna vid ån
- en störtskur, en dusch av ungdom -,
svarta sambandsmän sänder de ut att beta
ända vid studenternas nya lokationer,

hänsynslöst hemma i den förspridda staden,
evinnerligt vitala genom alla generationsskiften
ännu på vår gungande lergrund,
ännu när allt rörs om och görs om!