Idealist nr 2 - Olof Palme
Uppväxt
Sven Olof Joachim Palme föddes 1927 på Östermalm. Hans far var direktören Gunnar Palme och modern medicine kandidat Elisabeth Knieriem (ordförande i Högerns kvinnoklubb på Östermalm).
Palme började i privatskola (Beskowska på Engelbrektsgatan) men fortsatte som tioåring sina studier vid internatskolan Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk. Efter studenten 1944 jobbar han tre månader på Svenska Dagbladet: sportredaktionen. Han fortsätter skriva för tidningen åren därpå: nyhetsartiklar, notiser och från 1949 skriver han understreckare - det finaste i tidningen. Han inleder en militär karriär som leder honom in i underrättelsetjänsten, samtidigt som han egagerar sig i Sveriges förenade studentkårer. Detta leder till att han får åka på långa resor i Europa och Asien (en del av dem bekostade av CIA).
Politisk utveckling
År 1947 skriver han bl.a. följande i ett värnpliktsformulär som svar på frågan "Är det något i samhället Ni anser bör reformeras?"
"Bort med understödstagarandan. Bort med statens inflytande på alla områden".
Även i övrigt är han i 20-årsåldern knappast socialist. I militärens "mönstringsrullor" har Jonas Gummesson i boken Olof Palmes ungdomsår hittat mycket av intresse. Palme är för full frihet för det privata näringslivet och avskaffande av alla tullar. Han tycker att rösträtt efter kompetens är en god idé och han anser att fångvården inte "ytterligare kan humaniseras, utan att slå över". På frågan om han kan tänka sig att bli statsråd svarar han: "ej i nuvarande [socialdemokratiska] regering".
Någonstans mellan 1947 och 1953 sker ett ideologiskt språng. Enligt Palme själv till stor del beroende på en resa i amerikanska södern, där han såg mycken fattigdom. En idealists språng alltså, grundat på solidaritet med de förtryckta. Andra menar att det var av karriärskäl han bytte ideologi. Att göra karriär inom politiken förutsatte partibok, helt enkelt. Svaret lär vi aldrig bli helt klara över.
En rak karriär
När Palme vid 25 blivit reservofficer samt avlagt juristexamen tvekar han om fortsättningen. UD, underrättelsetjänsten, juridiken - många möjligheter ligger framför honom. Då kommer Tage Erlander in i hans liv - genom en gemensam bekant -
och tycke uppstår. Den 20 september 1953 börjar han arbeta som politisk sekreterare hos Tage Erlander. Nu går karriären fort.
År 1955 Blir Palme invald i SSU:s verkställande utskott, 1958 rikdagsledamot, 1964 invald i partiets verkställande utskott, 1965 kommunikationsminister, 1967 utbildningsminister, 1969 statsminister. Onekligen en lyckosam karriär.
Klassbakgrunden - positiv?
Oavsett hur det var med Palmes idealism till att börja med, så kan ingen förneka att han från 1953 till sin död 1986 förblev den demokratiska socialismen trogen. Naturligtvis är det lätt att övervärdera Palmes personliga roll i socialdemokratins utveckling. Dock vill jag hävda att socialdemokraternas hövdingar - alltid - haft ett avgörande inflytande. Och Palme är inget undantag - även om han naturligtvis var långt ifrån ensam om att påverka den socialdemokratiska politiken.
Jag tror att hans klassbakgrund tillförde mycket positivt till socialdemokratin. Framför allt självförtroendet - Palme såg inte upp till näringslivets toppar - han var från början som en av dem. Palme hade ett kulturellt kapital - och var sen barnsben insatt i kulturdebatten, något som märks i hans böcker. I dem finns en lättrörlighet över tid och rum (om än inte av Lars Gustafssonska mått).
Palme var också en strateg - som förmådde vända ett till synes hopplöst läge till något positivt. Tron på den offentliga sektorns fortsatta utbyggnad var ju t.ex. ifrågasatt redan på 50-talet, men under Palmes ledning byggdes den ut under såväl 60- som 70-tal och Palme fick det att verka helt följdriktigt (länge tystnade kritiken nästan helt)! De stora nedskärningarna började först efter Palmes död.
När andra europeiska länder på 70-talet i oljekrisens spår fick massarbetslöshet, fortsatte Palme (och den borgerliga regeringen !) den fulla sysselsättningens politik.
Detta självförtroende, denna förmåga att våga ta Sverige på andra vägar än andra länder, hade kanske inte funnits utan Palmes sociala och kulturella kapital. Utan hans klassbetingade tilltro till sig själv. Om det är nåt sossarna saknar idag är det kanske just ett sådant självförtroende.
Sven Olof Joachim Palme föddes 1927 på Östermalm. Hans far var direktören Gunnar Palme och modern medicine kandidat Elisabeth Knieriem (ordförande i Högerns kvinnoklubb på Östermalm).
Palme började i privatskola (Beskowska på Engelbrektsgatan) men fortsatte som tioåring sina studier vid internatskolan Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk. Efter studenten 1944 jobbar han tre månader på Svenska Dagbladet: sportredaktionen. Han fortsätter skriva för tidningen åren därpå: nyhetsartiklar, notiser och från 1949 skriver han understreckare - det finaste i tidningen. Han inleder en militär karriär som leder honom in i underrättelsetjänsten, samtidigt som han egagerar sig i Sveriges förenade studentkårer. Detta leder till att han får åka på långa resor i Europa och Asien (en del av dem bekostade av CIA).
Politisk utveckling
År 1947 skriver han bl.a. följande i ett värnpliktsformulär som svar på frågan "Är det något i samhället Ni anser bör reformeras?"
"Bort med understödstagarandan. Bort med statens inflytande på alla områden".
Även i övrigt är han i 20-årsåldern knappast socialist. I militärens "mönstringsrullor" har Jonas Gummesson i boken Olof Palmes ungdomsår hittat mycket av intresse. Palme är för full frihet för det privata näringslivet och avskaffande av alla tullar. Han tycker att rösträtt efter kompetens är en god idé och han anser att fångvården inte "ytterligare kan humaniseras, utan att slå över". På frågan om han kan tänka sig att bli statsråd svarar han: "ej i nuvarande [socialdemokratiska] regering".
Någonstans mellan 1947 och 1953 sker ett ideologiskt språng. Enligt Palme själv till stor del beroende på en resa i amerikanska södern, där han såg mycken fattigdom. En idealists språng alltså, grundat på solidaritet med de förtryckta. Andra menar att det var av karriärskäl han bytte ideologi. Att göra karriär inom politiken förutsatte partibok, helt enkelt. Svaret lär vi aldrig bli helt klara över.
En rak karriär
När Palme vid 25 blivit reservofficer samt avlagt juristexamen tvekar han om fortsättningen. UD, underrättelsetjänsten, juridiken - många möjligheter ligger framför honom. Då kommer Tage Erlander in i hans liv - genom en gemensam bekant -
och tycke uppstår. Den 20 september 1953 börjar han arbeta som politisk sekreterare hos Tage Erlander. Nu går karriären fort.
År 1955 Blir Palme invald i SSU:s verkställande utskott, 1958 rikdagsledamot, 1964 invald i partiets verkställande utskott, 1965 kommunikationsminister, 1967 utbildningsminister, 1969 statsminister. Onekligen en lyckosam karriär.
Klassbakgrunden - positiv?
Oavsett hur det var med Palmes idealism till att börja med, så kan ingen förneka att han från 1953 till sin död 1986 förblev den demokratiska socialismen trogen. Naturligtvis är det lätt att övervärdera Palmes personliga roll i socialdemokratins utveckling. Dock vill jag hävda att socialdemokraternas hövdingar - alltid - haft ett avgörande inflytande. Och Palme är inget undantag - även om han naturligtvis var långt ifrån ensam om att påverka den socialdemokratiska politiken.
Jag tror att hans klassbakgrund tillförde mycket positivt till socialdemokratin. Framför allt självförtroendet - Palme såg inte upp till näringslivets toppar - han var från början som en av dem. Palme hade ett kulturellt kapital - och var sen barnsben insatt i kulturdebatten, något som märks i hans böcker. I dem finns en lättrörlighet över tid och rum (om än inte av Lars Gustafssonska mått).
Palme var också en strateg - som förmådde vända ett till synes hopplöst läge till något positivt. Tron på den offentliga sektorns fortsatta utbyggnad var ju t.ex. ifrågasatt redan på 50-talet, men under Palmes ledning byggdes den ut under såväl 60- som 70-tal och Palme fick det att verka helt följdriktigt (länge tystnade kritiken nästan helt)! De stora nedskärningarna började först efter Palmes död.
När andra europeiska länder på 70-talet i oljekrisens spår fick massarbetslöshet, fortsatte Palme (och den borgerliga regeringen !) den fulla sysselsättningens politik.
Detta självförtroende, denna förmåga att våga ta Sverige på andra vägar än andra länder, hade kanske inte funnits utan Palmes sociala och kulturella kapital. Utan hans klassbetingade tilltro till sig själv. Om det är nåt sossarna saknar idag är det kanske just ett sådant självförtroende.
posted by Peter Björkman at 7:41 fm
5 Comments:
Jo - det förstås.
Intressant är hans politiska gärning dock - på många sätt.
Om Palme var Östermalmspojk så är det numera Vingåker som dominerar socialdemokratin.
Göran som det ledande fyrtornet och partiledare - och Göran som vänsteropposition och chefredaktör.
Också det har sina för- och nackdelar. Även om uppväxtort bara är en faktor - så är det inte oviktigt för en persons politiska grundföreställningar.
Liksom det säkert krävdes en insats av Palme för "att göra sig fri".
Själv är jag uppväxt i en familj där Palme inte var särdeles omtyckt... Nån sorts ambivalens var det. Sverige hade höjt sin levnadsstandard - vi pratar 70-tal-så på ett sätt gillade man nog läget. Men mer kunde få vara individuellt, som försäkringar och så - ansåg man. En tankefigur som återkom i min barndom var att Palme "lurade arbetarna".
Jag är uppvuxen hos mina morföräldrar - födda 01 och 09. Min morfar var kronojägare på Domänverket.
Kul med personliga grejer. Min släkt på mors sida var bönder och skogsadministratörer. Min far var läkare (dog tidigt) och min farfar var ingenjör.
Läste några sidor Ulf Nilson om Palme. I huvudsak välskrivet, intressantast om hans personliga möten med Palme. Naturligtvis har vi olika uppfattningar om huruvida Palmes politik var lovvärd eller inte. Jag anser att den var det, Nilson att den inte var det.
Nilson har rätt om devalveringarna(fast det var ju främst borgerliga regeringar som devalverade - inte Palme, så Bohmans misstag hade varit en mer relevant rubrik, än Palmes misstag!)...
Problemet är att jag tycker att Palmes (och Bohmans) ansats var lovvärd. Jag gillar tanken på "full sysselsättning" och på "jämlikhet". Det har faktiskt med frihet att göra, med att öka frihetsgraderna för alla. Jag menar - från 0-1 mål mat om dagen ger större nytta än från 5-6 mål mat om dagen. Efter ett par hamburgare är man rätt mätt!
Detta kan också överföras till kulturens område, att gå från att ha läst och tagit till sig 0 litterära klassiker till att tagit till sig 1 litterär klassiker är ett mer avgörande steg än att gå från 120 -121 klassiker. Att gå från inget arbete till 1 arbete är också ett viktigt steg ut i en sorts frihet - att försörja sig själv.
Därför höjs frihetsgraderna mer om de ekonomiskt och kulturellt svagastes resurser ökar något, än om redan kapitalstarka - kulturellt och pekuniärt - får det avsevärt bättre. Något som är fallet i den ekonomi vi nu lever i, där jämlikhetstanken inte längre är den vägledande principen.
Jag tycker Nilsons argumentation haltar när han anklagar Palme för att ha en oklar agenda med jämlikhetspolitiken. OK att den är oklar, men hade det varit bättre om den varit bestämd och planmässig. Jag menar, Palme var frihetlig - ville frihet - han var inte storpappa Stalin som gärna kvävde vänner och fiender till döds.
Stalinister brukar mena att det var krut i Stalin - men att Palme var en mes! Men vilka pekpinnar för utvecklingen ville Nilson se hos Palme? Anser Nilson verkligen att Palme skulle gått in och detaljstyrt mera? Det känns som om Nilson angriper Palme från vänster här, fast han själv är höger!
Enjoyed a lot! »
Skicka en kommentar
<< Home