Gamla minnen från Nordkorea

Det är nu lite mer än sju år sedan mitt enda besök i Nordkorea.
Jag har förvisso dagboksanteckningar, men denhär gången skall jag berätta fritt ur minnet.

Jag och min fru tog tåget från Moskva till Pyongyang och tänkte oss ta tåget också tillbaka. Problemet var att det inte gick att köpa tur och returbiljetter till Pyongyang, varesig från Sverige eller från Moskva. Returbiljetterna var vi alltså tvungna att köpa på plats....

Detta ledde till en dags arbete för vår värd, vår guide och inte minst vår chaufför. Det var inte bara att åka till stationen och köpa biljett. Först körde chauffören oss till den ryska ambassaden för att vi skulle kunna skaffa oss transitvisum. Som vanligt skedde resan i vår trevliga toyotabuss (med borttaget toyotamärke) som hade sin obefintliga fjädring och en skjutdörr som lossnade hela tiden.

Vid den ryska ambassaden märkte vi att det var spänt. Vår guide darrade när han skulle visa upp sitt partipass med Kim Il Sung på, för de två nordkoreanska vakterna utanför grindarna till ambassaden. Vakterna verkade också påtagligt nervösa. Efter mycket om och men fick vi tillstånd att passera spärren. Dörren till visumavdelningen stod öppen och vi gick in. Vi möttes av ett öde rum med en anslagstavla där det fanns meddelanden som var uppsatta åtta-nio år tidigare, på den tiden Ryssland hette Sovjet. Efter att ha gått runt och ropat på den ganska väl tilltagna visumavdelningen och sedan väntat närmare en timme kom den ryske tjänstemannen äntligen tillbaka från sin lunchpaus.

Han gnällde på hur tråkigt livet var i Pyongyang. Inget nattliv, få att umgås med, allt "koreanskt på koreanska". Annat var det på 80-talet då ambassaden var en veritabel stad med över 800 anställda. Idag (efter Sovjets fall) fanns det bara ett 40-tal kvar på det vidsträckta ambassadområdet med bassänger, tennisbanor och skolbyggnader. Han började skriva ut ett transitvisum åt oss, ett av få uppdrag på visumavdelningen den veckan (månaden, året?).

Sedan följde byråkratiska förvecklingar som bl.a. inkluderade ett besök hos en brittisk bankman som satt på ett hotellrum och tittade på CNN och som eventuellt skulle kunna fixa in dollar i landet illegalt via Japan och därmed kringå USA:s valutasanktioner. Vi hade nämligen gott om kronor och resecheckar (som vi fått besked om skulle gå att lösa in, men nu var det tveksamt) men inte tillräckligt med dollar. Nåväl till sist fick vi växla in våra resecheckar och kom iväg.

I kupén intill reste en rysk militärattaché med fru och dotter. De var på väg hem efter ett tiotal år i Pyongyang - och den ryska ambassaden. Han tyckte det var tråkigt att lämna eftersom han lärt sig koreanska och pratade med alla han mötte. Koreanerna behandlade ryssarna med respekt sedan sovjettiden och landet hade legat öppet för honom, inga reserestriktioner. Familjen i övrigt var dock glada att åka till Moskva igen, bort från den relativa isoleringen i Pyongyang.

Militärattachen kunde berätta en händelse som ägt rum på ambassaden någon vecka tidigare. En nordkoreansk man hade då skjutit ner de två nordkoreaner som bevakade ambassaden (dessa två gick tyvärr inte att rädda). Sedan hade han gått in i den halvtomma ambassaden för att ansöka om politisk asyl. Tjänstemännen på ambassaden hade gärna gett honom det, men eftersom han hade mördat de två vakterna - fanns det inget annat att göra för diplomaterna än att ge den nordkoreanska polisen rätt att hämta den asylsökande. Innan polisen kom hann dock den asylsökande skjuta sig.

Det hände alltså en del på den halvtomma ryska ambassaden i alla fall. Och det fanns skäl för vakterna att vara misstänksamma när vi dök upp i vår toyotabuss för att ansöka om transitvisum.