Kjell Espmark vänder perspektivet

Kjell Espmarks diktsamling De levande har inga gravar är en bok skriven efter hustruns död. Det intressanta med den är att boken är skriven ur den döda hustruns perspektiv, det är hon som är "jag". Ett fruktbart sätt att skriva en sorgebok. Den inledande kursiverade texten ger en vacker ingång till boken:

Minns du den grekiska gravreliefen
ett avsked i sten:
den ena ska just gå förlorad i stenen,
den andra stanna i hela sitt liv.
Svårt att se var de två gestalterna
ska kunna skiljas åt. Den enas hand
är ju en del av den andras höft,
den enas böjda huvud ett stycke
av den andras skakande skuldra.
Denna stund måste vara
inte bara den döendes avsked
från det liv som gnistrar i stenen
och den levandes rop efter delen som dör
utan också ett avsked från den andras sinnen
och den andras ilande minnen,
från det lånade öga man såg igenom
och det liv den andra levt i en.
Den som just har dött
dröjer ett tidlöst ögonblick
under ett böljande lövvalv av sten
för att trösta den som blir kvar.

Ur De levande har inga gravar (2002)

En annan text av Espmark finns på Oskar Lidåkers blogg Ankdammen .