Peter Perrett tyngre än Ian Curtis?

Såg ett kulturmagasin på SVT häromdagen, där Joy Divison och Ian Curtis sågs som den känslosamma och mörka rockmusikens fäder. Flera fans intervjuades som menade att Joy Divisons sånger nått det innersta av deras hjärterotar, bl.a. poeten Peo Rask (tidigare redaktör för Palestina Nu) och nyliberalen Johan Norberg (tidigare Timbroanställd).

Min hjärterot har dock ingen musiker nått som Only Ones Peter Perrett, som mest aktiv runt 1979-80 precis som Ian Curtis. Johan Johansson (KSMB, Strindbergs, De missanpassade mm) delar min passion. Min favoritlåt med Perrett är Flowers die från O.O-plattan Remains (en samling efterlämnade sånger som inte kom med på de tre ordinarie LP-skivorna). Här talar vi känslor på riktigt och en sångröst som gett mig katharsis från de flesta tillstånd. Jag har levt med Perretts musik de sista 25 åren och jag kan inte slita mig från den. Den är som inväxt i mig.