Det öppna såret och Per Ahlmark

Per Ahlmark föddes i Stockholm 1939 som son till den medicinprofessorn Axel Ahlmark och tandläkaren Gunvor Berglund. Tidigt blev han politiskt aktiv inom folkpartiet - det liberala partiet. Han blev som 21-åring ordförande för Folkpartiets ungdomsförbund (1960-62), riksdagsman 1967 och så småningom folkpartiledare 1975-78. Han var arbetsmarknadsminister samt vice statsminister i den borgerliga regering som tillträdde 1976. År 1978 lade han helt av med partipolitik. Han blev poet och fri skribent - men var och är fortfarande liberal.

Jag frågar min politiskt ointresserade mor (f. 1943) om Ahlmark på 70-talet. Hon säger att han var "radikal", gillade Israel och var hade hon någonstans för sig också en jämlikhetsivrare som förespråkade "pappaledighet". Framför allt mindes hon att han var bra på att tala om vad som var rätt och fel.

Något hon inte tog upp, men som hon skulle kunnat ta upp, var hans engagemang för demokratin och mot diktatur (som väl ingår i det här med rätt och fel). Ett engagemang som gjort Ahlmark minst lika populär för dagens unga liberaler som någonsin Jan Myrdal för det tidiga sjuttiotalets unga maoister.

Det öppna såret. Om massmord och medlöperi, kom ut år 1997 på det förlaget Timbro - ett borgerligt "idéförlag". I boken granskas noggrant de vänsterintellektuellas förmåga att se välvilligt på vänsterdiktaturer. Han hittar godbitar som denna av den uppburne politiske tänkare Anders Ehnmark: "Nordkorea är en vän i världen, en modig liten nation /.../ som hävdar sin självständighet /.../ och dessutom utvecklar sitt land på ett häpnadsväckande sätt". Detta skrivet 1983, nio år efter det att DPRK:s ekonomiska recession påbörjats. OK. Visst avskaffade Kim Il Sung den japanska ockupationsmaktens utvecklade slavsamhälle och införde jämförelsevis vettiga jordreformer. Visst fanns det ännu 1983 en viss grundläggande välfärd i landet, som jämfört med situationen innan 1950 var att betrakta som ett stort framsteg. Visst var landet en solitär som sågs med misstänksamhet från såväl väst- som östländer.

Ahlmarks svar visar ingen nåd: "Vad har vi "gemensamt" med det befästa fattighus, som hotar exportera kärnvapen till andra fanatiska och totalitära stater? Är det "en vän" som håller sin egen befolkning i skräck och hunger? Vad är så "modigt" med en regim, som byggt sitt eget Gulag och en gång överraskande inledde de väldiga drabbningar, där USA och FN först efter några års krig med hundratusentals dödade kunde rädda Sydkorea, ett land som senare blivit ett av östra Asiens få demokratier."

Att man inte får "relativisera" över förtryck mot ett folk är något grundläggande hos Ahlmark (se dikten om grottan i Syracusa). Det är omoraliskt mot de individer som kränkts eller mördats.

Men det är inte bara explicita uttalanden till diktaturers försvar som Ahlmark med helig vrede går till rätta med. Också oförmågan att ta avstånd från diktaturer avhandlas. Olof Palmes tystnad vad gäller Maos Kina uppmärksammas och fördöms:

"Några avskyvärda avrättningar i Spanien lyfte han fram med en våldsam protest; några tiotal miljoner människor, som Kina dödade av politiska skäl, var han tyst om."

Själv hör Per Ahlmark till dem som inte glömmer. "Om detta må ni berätta" heter en bok om Förintelsen. Ahlmark fortsätter berätta om förtrycket och fortsätter granska ledande svenska intellektuella och politiker vad gäller deras försvar för demokratin.
Det är en blåslampa som behövs.

Man kan anföra att Ahlmark mer också kunde kritisera demokratin USA:s tillkortakommanden - och landets ibland omilda behandling av människor. Men det finns det gott om folk som gör - jag är glad att Ahlmark ägnar sin kraft åt att tukta de vänsterintellektuella. Förtryck bör aldrig relativiseras, det är en lärdom från Per Ahlmark.