Tingsten om konkurrensen
"Ibland kommer tanken, att en stor del av mitt, av vårt elände beror på vad man brukar kalla konkurrenssamhället. Jag uppfostrades, kanske lite mer än de flesta barn, att vara duktig, att fullfölja det avancemang, som min pappa och min farbror generalen inlett, att inte, som de båda andra farbröderna, sjunka ner igenom slapphet och sprit. I skolan skulle jag vara styv, också därför att min sjuklighet och fysiska svaghet hänvisade mig till intellektuell tävlan. Så fortsatte det; min känsla av meningslöshet, min nihilism blev blott under korta tider ett slags ledighet - såsom då Gerd och jag drömde om att den väntade professuren skulle leda till ett nirvana av kärlek, läsning, livsförakt och fest. Som professor och publicist hetsade jag vidare, med resorna som anknytning till det förlorade paradiset, och som pensionär var jag bestämd av arbetsdressyren".
/.../
Tingsten avslutar:
"Och dock skulle jag önska att den samhälleliga miljön vore mindre präglad av de drag, som jag här berört, och att en gemenskap utan hets och ävlan bleve möjlig. Några förhoppningar i den vägen har jag inte".
Ur Herbert Tingsten: Flyktförsök. Notiser 1971-1972 (1972)
/.../
Tingsten avslutar:
"Och dock skulle jag önska att den samhälleliga miljön vore mindre präglad av de drag, som jag här berört, och att en gemenskap utan hets och ävlan bleve möjlig. Några förhoppningar i den vägen har jag inte".
Ur Herbert Tingsten: Flyktförsök. Notiser 1971-1972 (1972)
posted by Peter Björkman at 5:56 em
4 Comments:
Han var sällan fast i sin egen person och identitet, Tingsten, utan kämpade med att hålla den upprätt. Att nihilismen blev hans slutgiltiga livssvar är ytterst en provokation mot allt vad livsvärde heter. Därmed blev också hans dödsångest tydlig. Kristendomskritiken är en av hans "hundar ur källaren". Men, pudeln, "Gerd", verkade mer vara en kvinna som tröstade hans omättliga alterego.
soilander
"som tröstade hans omättliga alterego"? Hur menar du med "alterego"?
På något sätt får jag intrycket av Tingsten försöker skapa en bild av sig själv som en "exemplarisk förebild". I den föresatsen ligger det redan något typiskt osvenskt. I skenet av sin "totala" ärlighet - om man bortser från den motvilliga förljugenheten i Bonniersaffären och hans ansvar i kristendomskritiken genom Hedenius - så tycker jag att han hela tiden försöker snudda vid drömmen om det "perfekta" livet, för att sedan förkasta det och drunkna i dödsångest och nihilism. Livlinan från förnuftets begränsningar blev "Gerd" - hans ständiga sällskap. Du kan läsa hans biografi Mitt Liv (del 1 & 2).
Ju mer jag tänker på Gerd och hans relation så framstår Tingsten som ständigt i behov av bekräftelse, vilket också är min definition av alterego. Om han inte fick denna bekräftelse (som han själv kallade obotlig sällskapssjuka), så flydde han gärna in i förnuftets fängelse, nihilism, dödsångest och det hemligaste kristendomsföraktet... d.v.s. "hundarna i källaren".
Det senare citatet är myntat från hans möte med Dag Hammarsköld, som synade honom noggrant. Detta upplevde Tingsten som något jobbigt, och skärskådade genast Hammarskölds varma tro bakom pipröken. Naturligtvis ville Tingsten framstå som större och viktigare än Hammarsköld - ja, avundsjukan fanns där blandad med okritiska hyllningar. Tingsten erkände sig aldrig besegrad, även om han snyftade över att deras vänskap var död.
Intressant klargörande! Skall precis läsa Tingstens och Wigforss memoarer. Tror att man får rätt bra koll på 1900-talet i Sverige genom att göra det. Allrahelst som båda är öppenhjärtiga.
En sosse och en avhoppad dito.
Skicka en kommentar
<< Home