Två dikter ur diktsviten Tystnaden av Carl-Erik af Geijerstam

Tystnaden

Det kommer en stund då man märker
att tystnaden inte alls behöver sökas upp,
att den länge har funnits
alldeles i grannskapet,
ja att vi burit den med oss
i kroppens saktmodiga arbete,
i dess tåliga framåtfärd genom åren.
Tystnaden behöver ju aldrig själv färdas,
den är alltid vid sitt mål
och dess väntetider kan ingen mäta.

*

Att vara tålmodig som stenen
i sin väntan på mossan,
dess långsamt trevande rötter
som tar tid på sig
att söka sina fästen -
att veta om att något söker en
och väntar på en
där inne i tystnaden,
att man till slut kanske ska stå
inför något slags möte,
inför en famlande början.


(Ur Öppenheter, 1981)