Att avnjuta dagsträden recenserad i Vasabladet idag

Postmoderna pastischer

Sådana där pyttesmå häftade - eller inbundna - diktböcker som man kunde stoppa ner i fickan på jeansjackan förekom mera på sjuttiotalet än idag. Men i Ika Österblads, som vanligt, mycket kompetenta layout ser Svea Lofthouses och Angel Parks (alias Jens Sandberg och Peter Björkman) urval av dikter från tio år, "Att avnjuta dagsträden", riktigt "in" ut.

Det vore enkelt att avfärda de två bibliotekariernas diktproduktion som enbart en subkulturell kul grej, men texterna är i en uppmärksam närläsning både djupt satiriska, samhälls- och civilisationskritiska, litterära pastischer och ibland också oerhört roliga.

Lågt blandas med högt i någonting som sist och slutligen är betydligt mer strukturerat än den saliga röra av Åke Eriksson-syndrom som man kunde ta det hela för om man inte tänker till.

Ta till exempel en sådan kortdikt som den här ur samlingen "Sockor
halvvägs till Mannheim" från 1995:

en bengördel bet mig
i går kväll
jag strök den mot ljuset

Det här är ju alldeles utmärkt pastischdikt, och ett av många bevis för att dikterna inte är ett försök att lustiggöra modernitetens putslustiga diktprojekt där ordekvilibristik mest kan förefalla vara ett slags poetiskt rikemansnöje.

Det hela började nämligen, enligt vad Lofthouse & Park uppger i det omsorgsfullt skrivna förordet, med att de två unga biblioteksstuderandena bosatta i Sverige noterade Lukas Moodyssons knepiga och belönade diktbok "Och andra dikter". Den
var skriven på den danska ultragurun Poul Borums författarskola och var just en sådan där hypermodern konstruktionsprodukt. "Kan dom så kan vi" resonerade Lofthouse & Park och satte igång med att apostrofera och gyckla med ordens hjälp. Småningom blev det hela till något mer seriöst.

I "Att avnjuta dagsträden" kan man möta både bildning, lämpligt respektlös skoj med en Eva-Stina Byggmästarsk fantasypoetik, en i korv och betong insvept bitande samhällskritik, och många annotationer och paralleller till vårt kära västerländska kulturarv. Där kan man i Lofthouses och Parks tappning känna igen en dos av
österbottnisk skepticism till "det alltför fina" men samtidigt också en strävan efter förståelse och glatt skapande. Hela det postmoderna EU-Nordens mångskiftande prylsamhälle med all dess pomp, ståt och det myckna bullret och myllret blandas med den bibliska och antika världens eviga sanningar och vägar.

Den lilla boken är utan tvekan väl värd att spridas i det som återstår av Österbottens folkbildande sammanhang samt som läsning i lust och gamman bland kreti och pleti likväl som bland "bättre talande svenska folk".

Kaj Hedman