Bertel Gripenberg - orättvist eller rättvist bortglömd?
Nu är hösten kommen och livet har återgått till de vanliga rutinerna efter sommarens ledigheter. I sommar har jag läst den finlandssvenske poeten Bertel Gripenberg (1878-1947) ordentligt för första gången. Hans kärlekslyrik är livsbejakande och med självförtroende, som en Ulf Lundell - fast poetiskt skickligare i sin rimkonst. (Återkommer kanske till den).
En annan sorts dikt är Gallergrinden . Tycker den är mycket fin. (Dikten återfinns längre ner)
Gripenberg var som störst i början av 1900-talet (var påtänkt för nobelpriset 1919) men räknas idag inte till de stora poeterna. Några skäl till att han är bortglömd idag. Han var aristokrat, antidemokrat, antimodernist (skrev 1925 en "modernistisk" diktsamling för att göra narr av modernismen), han skrev hyllningsdikter för "de vita" i inbördeskriget mot "de röda" och han var tyskvän under andra världskriget. Den norske författaren Knut Hamsun tog ställning för Hitler men har till viss del återupprättats de senaste åren. Detta gäller dock inte Gripenberg.
Men hans poesi är fortfarande "utomordentligt säker, rytmen fast och rimmen klangfyllda" och han behandlar sonetten "med virtuos skicklighet" (för att citera professor Gunnar Castréns text om Gripenberg i Nordisk familjebok, 1928).
Ett exempel här:
Gallergrinden
Du kallar en sonett blott diktarflärd,
som tomhet ibland rimmens glitter mänger
men livet inom trånga murar stänger
och släcker lågorna på drömmens härd.
En guldsmidd grind, som hejdar vandrarns färd
sonetten är, men över muren hänger
en blomtyngd gren och genom grinden tränger
ett fjärran sus från en fjärran värld.
"Hit, men ej längre", sakta viskar vinden.
Så stanna, vandrare, vid gallergrinden.
Du har sett nog, dig bjudes icke mer.
Framför den port, som aldrig öppnad knarrar,
du lyssna må till dämpad sång, som darrar
med hälsning från den värld du aldrig ser.
En annan sorts dikt är Gallergrinden . Tycker den är mycket fin. (Dikten återfinns längre ner)
Gripenberg var som störst i början av 1900-talet (var påtänkt för nobelpriset 1919) men räknas idag inte till de stora poeterna. Några skäl till att han är bortglömd idag. Han var aristokrat, antidemokrat, antimodernist (skrev 1925 en "modernistisk" diktsamling för att göra narr av modernismen), han skrev hyllningsdikter för "de vita" i inbördeskriget mot "de röda" och han var tyskvän under andra världskriget. Den norske författaren Knut Hamsun tog ställning för Hitler men har till viss del återupprättats de senaste åren. Detta gäller dock inte Gripenberg.
Men hans poesi är fortfarande "utomordentligt säker, rytmen fast och rimmen klangfyllda" och han behandlar sonetten "med virtuos skicklighet" (för att citera professor Gunnar Castréns text om Gripenberg i Nordisk familjebok, 1928).
Ett exempel här:
Gallergrinden
Du kallar en sonett blott diktarflärd,
som tomhet ibland rimmens glitter mänger
men livet inom trånga murar stänger
och släcker lågorna på drömmens härd.
En guldsmidd grind, som hejdar vandrarns färd
sonetten är, men över muren hänger
en blomtyngd gren och genom grinden tränger
ett fjärran sus från en fjärran värld.
"Hit, men ej längre", sakta viskar vinden.
Så stanna, vandrare, vid gallergrinden.
Du har sett nog, dig bjudes icke mer.
Framför den port, som aldrig öppnad knarrar,
du lyssna må till dämpad sång, som darrar
med hälsning från den värld du aldrig ser.
posted by Peter Björkman at 8:04 fm
9 Comments:
Jo, det stämmer.
Jag tycker nog också att poeten Gripenberg förtjänar läsare. De antidemokratiska dikterna undantagna, förstås. En bra dikt är en bra dikt. Oavsett om författaren politiskt sett konsekvent var icke-demokrat.
Och absolut oavsett om författaren var bekännande modernist eller inte. Det där med moderniststämpeln väger nog tyngre än demokratstämpeln - när det gäller om författaren getts utrymme i litteraturhistorien eller ej. Jag menar, en hel del futurister och poeter som Ezra Pound var ju icke-demokrater - men erkänns för att de var modernister.
PS. Jag har också gjort annat än att läsa Gripenberg denna sommar.
Det var dock den mest överraskande poesiupptäckten under ledigheten.
Njae. Egentligen inte mer än en modernist som Södergran (med sin vurm för "övermänniskan") - som ju verkligen inte var någon ultrademokrat.
Men visst finns det i diktsamlingarna vid tiden för det finska inbördeskriget en och annan text som kan kallas för antidemokratisk. Felet han gjorde var att bunta ihop bolsjevism och demokrati.
Till och med en författare som Carl-Erik af Geijerstam skrev en nationalistisk diktsamling - för Finlands sak. Hans första fru var finlandssvenska.
En orsak till varför man kanske "glömt" Gripenberg är inte bara hans stora entusiasm för den vita sidan under finska inbördeskriget utan också att han ansåg finlandssvenskarna vara en sista utpost för "det germanska blodsarvet". Han såg ner på finnarna. [Laitinen 1997, 270.] Det här verkar dock ha varit i det senare skedet av hans liv. Man kan tänka sig att det var ett uppror mot hans far som hade fennomanska tankar. Hur som helst, det är inte populärt att prisa en sådan diktare i Finland, och kanske inte i Sverige heller (Sveriges absolut största minoritet är just finnarna).
Man säger att Gripenberg ville parodiera modernism och nyenkehet i "Den hemliga glöden", där han kallade sig "Åke Eriksson". Många dikter här är dock bra grejer i sig själva, han lekte sig fram och den sanna människan är ju den lekande människan (sa bl a Goethe).
Tom Hedlund ansåg att Gripenbergs sysslande med Lee Masters "Spoon River" kan ha lärt honom friare vers. Och såna experiment finns inte bara i "Den hemliga glöden".
Vad som stör mig i Gripenbergs poesi är annars hopplösheten och nihilismen. Det sipprar igenom, även i klassiska rim- och meterbundna dikter. Som "Ett ensamt skidspår"; vacker javisst, kusligt vacker...
Bertel Gripenberg en stolt soldat med nationalsocialistiska ideal Vi sörjer vår skald och landsman
Att demokrati alltid är bäst är en lögn och det vet den beläste och den kloke
Nej Christian, det var uttryckligen i sin ungdomslyrik som Gripenberg lyfte upp det "germanska" arvet och talade om tjusningen att stå i "mindertalets leder" som en "förpostked i Österland". Efter frihetskriget blev diktarens patriotism allfinländsk, och han skaldade vackert om den finske soldaten, oavsett vilket språk denne talade: "Jag aldrig förr har anat / hur vacker finnen är / i brungrå vadmalsuniform / med sabel och gevär."
Skicka en kommentar
<< Home