Diana Bredenberg (1963-2005)

Häromdagen fick jag det sorgliga beskedet att den finlandssvenska poeten Diana Bredenberg gått bort. I mitten av 1990-talet läste jag hennes dikter mycket. Dikterna behandlade ofta ämnen som mörker, lidande och död. Deras tyngd och allvar talade verklighet och inget bygdemeddelande.

Några dikter spelade hon med sin särpräglade sångröst in på skivan Vi rör våra läppar mot saltet (1998), bl.a. den fina Det är hästars sätt att dö. Bredenberg skulle denna höst ha släppt sin första diktsamling sedan 1998. Av allt att döma blir diktsamlingen av som planerat.




Med döden som fadder
är vi hjälplösa, men som
bär oss till den slutliga
tilliten

den enda sanna tilliten
att vi måste bli blommor
i den överfulla trädgården.

*

Vi är inga gudar. Vi
äger endast oförmågan
i denna stund.

Och ändå ser jag dina ögon
djupare och djupare
för varje möte, varje resa
tillbaka.

(Ur två dikter ur Ur (1993))


Bibliografi:

Barndomskriget, 1984
Hundra dikter, 1986
Rast, 1998
Hinna, 1989
Sekvens, 1991
Ur, 1993
Med det bruna i ditt gröna öga, 1995
Vatten, 1998
Oktobervisiten, 2005 (utges av Söderströms denna höst)