Peter Perrett tyngre än Ian Curtis?

Såg ett kulturmagasin på SVT häromdagen, där Joy Divison och Ian Curtis sågs som den känslosamma och mörka rockmusikens fäder. Flera fans intervjuades som menade att Joy Divisons sånger nått det innersta av deras hjärterotar, bl.a. poeten Peo Rask (tidigare redaktör för Palestina Nu) och nyliberalen Johan Norberg (tidigare Timbroanställd).

Min hjärterot har dock ingen musiker nått som Only Ones Peter Perrett, som mest aktiv runt 1979-80 precis som Ian Curtis. Johan Johansson (KSMB, Strindbergs, De missanpassade mm) delar min passion. Min favoritlåt med Perrett är Flowers die från O.O-plattan Remains (en samling efterlämnade sånger som inte kom med på de tre ordinarie LP-skivorna). Här talar vi känslor på riktigt och en sångröst som gett mig katharsis från de flesta tillstånd. Jag har levt med Perretts musik de sista 25 åren och jag kan inte slita mig från den. Den är som inväxt i mig.

Mer dåliga nyheter för Israel

I en ny analys i tidningen Hemmets Vän (23/11, 2006) skriver israelvännen Ulf Cahn under rubriken "Förändringar i Irak är dåliga för Israel".

Han tar upp demokraternas seger i kongressvalet som gjort att Bush måste ompröva sin utrikespolitik. I den nya politiken ingår en omprövning av landets inblandning i Irak. Det troligaste alternativet är enligt Cahn att USA tar hjälp av Syrien och Iran för att stoppa våldet i Irak. Som tack för hjälpen fruktar Cahn att USA kan tvinga Israel att lämna Golanhöjderna samt ge större inflytande för Syrien i Libanon.

Cahn avslutar: "en sak är klar. Tänker USA närma sig, och använda sig av Iran och Syrien för att göra läget i Irak bättre, då är det dåliga nyheter för Israel".

Israels försvarare i motvind

Israels vänner fortsätter att heroiskt försvara sitt Israel. Ulf Cahn (direktor för Förenade Israelinsamlingen) talar dock om en tilltagande motvind i pappersversionen av oberoende kristdemokratiska Hemmets vän (16/11, 2006):

"Det är inte alltid lätt att vara Israelvän. Svårast är kanske opinionsarbetet, att stå upp för Israel inför en oförstående och ibland fientlig omgivning. Det kan vara bland vänner och bekanta, bland arbetskamrater, ibland till och med inom den egna familjen. När arbetskamraterna återigen läst något om Mellanöstern och sitter i fikarummet och anklagande pekar finger åt Israel, då prövas man som Israelvän".

Han fortsätter:

"Det kan vara svårt att rakryggat stå för sina åsikter inför en fientlig eller oförstående omgivning. Man kan känna sig osäker, att man inte själv har tillräckligt med information för att kunna bemöta olika påståenden. Man känner att något är fel men har svårt att argumentera. Detta är naturligt, inte minst när man vet att man tillhör en liten minoritet"

På slutet kommer Ulf Cahn dock med några argument:

* Att fienden inte accepterar Israels existens
* Att Hizbollah startade sommarens krig
* Att Israel är moraliskt överlägset eftersom man anstränger sig att följa krigslagar
* Att Israel är en demokrati där folket väljer sina ledare


Cahn avslutar med en något uppgiven appell:

"Nej, det är inte lätt att stå upp för Israel. Och det är ännu svårare att få ut en sann bild till alla dem som blir bedragna av mediernas snedvridning. Men det innebär inte att vi ska ge upp. Vi måste stå på Israels sida, för om inte vi gör det, vem gör det då?"