Analys efterlyses!

Så blev det nej i Frankrike. Ett nej vars konsekvenser jag märkligt nog inte hittat några inträngande analyser av. Dagspressen är överlag besviken och bloggarna är överlag positiva (såväl vänsterbloggen Esbati som Norbergs m.fl. mer liberala). Esbati ser det som en början på socialistisk aktivitet, liberalerna som ett steg från socialismen - mot ett EU som sysslar med att försvara friheterna, men däremot inte några sociala rättigheter.

Är inte båda dessa förhoppningar önsketänkande? Någon "EU-räv" som har en mer krass analys?!!

En dikt ur Uppenbar hemlighet

Dags att för en stund vända åter från dagspolitiken: till rötterna för den här bloggen, till Carl-Erik af Geijerstams diktsamling Uppenbar hemlighet från 1967, till en andningspaus i kämpandet för "la gloire". Eller vad vi nu kämpar för....


Outtalat

I ljungriset skymtar något vitt,
en halvt förmultnad papperslapp,
riven ur en tidningssida,
bortfladdrad ur ett tågfönster.
Allt är utpånat utom detta enda:
la gloire.
Så främmande det är i denna uppländska backe,
som själv knappt visar sig,
så obegripligt med detta ljudande ord
i en stum värld av stenblock och enar.
Det får försvinna och förbli outtalat,
multna helt vid blodnävans lysande klunga.

Duellen (part 1)

Reinfeldt mot Persson (debatt 1). Persson fryntlig och på offensiven, trots pressat läge för socialdemokratin. Persson var laddad men inte överladdad och lyckades ta det mesta av debattiden. Han tog också hand om problemformuleringsinitiativet. Det blev moderaternas politik som samtalet fokuserades på och Reinfeldt fick gång på gång lägga sig på defensiven.

- Nej, vi är inga dumma högerspöken!

Sakpolitiskt var det två duktiga debattörer som båda undvek att säga några riktiga grodor eller föra samtalet in på djupa komprometterande vatten. Persson vann inte på något sätt överlägset, men det var en poängseger - tack vare bra offensiv och tight markering "högt upp i banan".

Lars Ohly - Åsanissemarxist?

Skådespelaren Sven Wollter intervjuades i P1 idag, på sin fritidsbåt. Om Lars Ohlys kommunism sa han att den "skramlar som småmynt i Göran Perssons skitiga fickor". Sven Wollter talade sedan om Sovjet under 30- och 40-talen och förklarade Stalins oförätter med den gamla KPML(r)-sanningen att det var inbördeskrig och en massa brittiska och franska infiltratörer i Sovjet.

Det går ju aldrig för en medlem i Kommunistiska Partiet att helt förneka Stalin, eftersom Stalins viktiga roll för socialismen hör till partiets kanon som med acklamation röstas igenom på varje kongress.

Vad jag vet har Lars Ohly inte lovat någon lojalitet mot Stalin - han är hellre i sold hos Göran Persson - menar Wollter. En mesig Åsanissekommunist alltså?!

Läs mer om Åsanissemarxismen här.

Magnus Höijer bloggar ock(s)å

Den i Sandviken kommunalpolitiskt aktive (socialdemokraterna) Magnus Höijer skriver också en personlig och läsvärd blogg. Den har funnits länge, men jag upptäckte den först idag. Trevligt! (Länk? Se i länklistan här till höger!)

Hans Bergström bloggar

Hans Bergström från Upplands-Bro är en fritänkande sosse i min smak. En man med livserfarenhet som skriver i klartext om lokala såväl som rikspolitiska frågor. Jag blir pånytt övertygad om att sossarna är ett folkrörelseparti, och inte bara en maktapparat. Trevligt, minst sagt!

Dikt tillägnad Folke Isaksson av Hans Boij

Till Folke Isaksson-fansen i min läsekrets från ett av Hans Boijs få men hängivna fans.

Boij (f. 1939) i Vasa och nu bosatt i Stockholm, har gjort sig känd som poet, aforistiker och serietecknare med stor produktivitet. Förutom ett par diktsamlingar utgivna på Bonniers under 60-talet har han gett ut samtliga sina 28 böcker på eget förlag. Den här dikten är ur Fredsängeln bär inga vingar (1974), som var hans första egenutgivna bok.

Blå timmen I
Folke Isaksson 26.4.72

han behärskar litteraturen
ett livsrum
att leva i
- först för rummets skull
sedan för livets
livet antar allt oformligare proportioner
och allt oformligare kunskap
krävs för dess bemästrande
allt djupsinnigare analyser
allt ståndaktigare småprat
allt ljuvligare minnen
ett läge i vilket
det svåra 50-talet
är ett otympligt tillhygge
att freda sig med
minnena kommer till mötes på gatan
det glömda tar gestalt
det gäller att svara med många
munnar


Blå timmen kallades en serie poesiuppläsningar på Klarateatern i Stockholm 1972. Hans Boij besökte dessa framträdanden, där poeter som Kai Henmark, Lars Bäckström samt Peter Ortman också läste sina dikter.

Kommunerna blöder!

Närmare 22 000 arbeten har försvunnit i den kommunala sektorn mot samma tid 2004, meddelar Svenska Dagbladet. Samtidigt nås vi av rapporter om att kommunernas ekonomi blivit bättre. Möjligtvis finns det ett samband, pengarna för de arbetslösa betalas ju till stor del - 95% - ur statens kassa.

Tyvärr skall statsbidragen till kommunerna fortsätta urholkas, eftersom de inte kommer att skrivas upp med prisökningarna. Vi är långt ifrån 70-talet då Palme gnällde på de borgerliga för att ökningstakten för den offentliga sektorn bara låg på en procent.

Nu kämpar borgare och sossar om graden på nedskärningarna. Vem tror att vi får bort arbetslösheten med en sådan politik? Vad är det för fel med ökad offentlig och privat sysselsättning.

Nu ökar den sammanlagda arbetslösheten med drygt 11 000, trots en viss ökning av sysselsättningen i privat sektor!

Olof Palme - tyranniets medlöpare?

Jag inser nu (tidsoptimist!) att jag för tillfället inte har den tid som behövs för att noggrant gå igenom Olof Palmes böcker och artiklar, samt i detalj se hur materialet överensstämmer med de medlöperianklagelser som riktats mot Palme, av Per Ahlmark och andra.

Några korta saker har jag dock att säga. Olof Palme hatade ofriheten i Östeuropa. Sovjets invasion av Tjeckoslovakien fördömde han hårt och vid upprepade tillfällen. Han ingick också tidigt ett skenäktenskap med en tjeckisk kvinna, i syfte att få henne från diktaturen. Detta var det förstås tyst om av diplomatiska skäl. Kvinnan, som arbetade som läkare i Sverige, gifte sig med en annan man. Hon vill än idag inte uttala sig om Palme.

Jag tror att Palme skilde på de länder som av stormakten Sovjet fick kommunismen tvångsimplementerad och de länder som efter en egen revolution (befrielse från kolonialväldet) valde ett socialistiskt styrelseskick. Det förstnämnda hatade han, det sistnämnda fördrog han emedan han såg det som revolutioner inifrån/underifrån - mot en despotisk och diktatorisk makt.

Palme menade ju att det var rätt att göra uppror mot despoter. Däremot inte att det var rätt för en stormakt (USA/Sovjet) att störta regimer, som skedde i Tjeckoslovakien (Sovjet) och Chile (USA).

Att sedan upprorsmakarna mot despoterna också var diktatorer - så långt sträckte sig märkligt nog inte Palmes analys. Eller har jag fel?

Palmes i sammanhanget intressanta tal från Kuba finns återgivet här. Tack till Gudmundson för länken!

Olof Palme - tyranniets medlöpare?

Texten tyvärr fördröjd. Under tiden riktar jag mig till min läsekrets. Vad tycker ni? Var Palme en medlöpare med diktaturstaterna?

Idealist nr 2 - Olof Palme

Uppväxt

Sven Olof Joachim Palme föddes 1927 på Östermalm. Hans far var direktören Gunnar Palme och modern medicine kandidat Elisabeth Knieriem (ordförande i Högerns kvinnoklubb på Östermalm).

Palme började i privatskola (Beskowska på Engelbrektsgatan) men fortsatte som tioåring sina studier vid internatskolan Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk. Efter studenten 1944 jobbar han tre månader på Svenska Dagbladet: sportredaktionen. Han fortsätter skriva för tidningen åren därpå: nyhetsartiklar, notiser och från 1949 skriver han understreckare - det finaste i tidningen. Han inleder en militär karriär som leder honom in i underrättelsetjänsten, samtidigt som han egagerar sig i Sveriges förenade studentkårer. Detta leder till att han får åka på långa resor i Europa och Asien (en del av dem bekostade av CIA).


Politisk utveckling

År 1947 skriver han bl.a. följande i ett värnpliktsformulär som svar på frågan "Är det något i samhället Ni anser bör reformeras?"

"Bort med understödstagarandan. Bort med statens inflytande på alla områden".


Även i övrigt är han i 20-årsåldern knappast socialist. I militärens "mönstringsrullor" har Jonas Gummesson i boken Olof Palmes ungdomsår hittat mycket av intresse. Palme är för full frihet för det privata näringslivet och avskaffande av alla tullar. Han tycker att rösträtt efter kompetens är en god idé och han anser att fångvården inte "ytterligare kan humaniseras, utan att slå över". På frågan om han kan tänka sig att bli statsråd svarar han: "ej i nuvarande [socialdemokratiska] regering".

Någonstans mellan 1947 och 1953 sker ett ideologiskt språng. Enligt Palme själv till stor del beroende på en resa i amerikanska södern, där han såg mycken fattigdom. En idealists språng alltså, grundat på solidaritet med de förtryckta. Andra menar att det var av karriärskäl han bytte ideologi. Att göra karriär inom politiken förutsatte partibok, helt enkelt. Svaret lär vi aldrig bli helt klara över.


En rak karriär

När Palme vid 25 blivit reservofficer samt avlagt juristexamen tvekar han om fortsättningen. UD, underrättelsetjänsten, juridiken - många möjligheter ligger framför honom. Då kommer Tage Erlander in i hans liv - genom en gemensam bekant -
och tycke uppstår. Den 20 september 1953 börjar han arbeta som politisk sekreterare hos Tage Erlander. Nu går karriären fort.

År 1955 Blir Palme invald i SSU:s verkställande utskott, 1958 rikdagsledamot, 1964 invald i partiets verkställande utskott, 1965 kommunikationsminister, 1967 utbildningsminister, 1969 statsminister. Onekligen en lyckosam karriär.


Klassbakgrunden - positiv?

Oavsett hur det var med Palmes idealism till att börja med, så kan ingen förneka att han från 1953 till sin död 1986 förblev den demokratiska socialismen trogen. Naturligtvis är det lätt att övervärdera Palmes personliga roll i socialdemokratins utveckling. Dock vill jag hävda att socialdemokraternas hövdingar - alltid - haft ett avgörande inflytande. Och Palme är inget undantag - även om han naturligtvis var långt ifrån ensam om att påverka den socialdemokratiska politiken.

Jag tror att hans klassbakgrund tillförde mycket positivt till socialdemokratin. Framför allt självförtroendet - Palme såg inte upp till näringslivets toppar - han var från början som en av dem. Palme hade ett kulturellt kapital - och var sen barnsben insatt i kulturdebatten, något som märks i hans böcker. I dem finns en lättrörlighet över tid och rum (om än inte av Lars Gustafssonska mått).

Palme var också en strateg - som förmådde vända ett till synes hopplöst läge till något positivt. Tron på den offentliga sektorns fortsatta utbyggnad var ju t.ex. ifrågasatt redan på 50-talet, men under Palmes ledning byggdes den ut under såväl 60- som 70-tal och Palme fick det att verka helt följdriktigt (länge tystnade kritiken nästan helt)! De stora nedskärningarna började först efter Palmes död.

När andra europeiska länder på 70-talet i oljekrisens spår fick massarbetslöshet, fortsatte Palme (och den borgerliga regeringen !) den fulla sysselsättningens politik.

Detta självförtroende, denna förmåga att våga ta Sverige på andra vägar än andra länder, hade kanske inte funnits utan Palmes sociala och kulturella kapital. Utan hans klassbetingade tilltro till sig själv. Om det är nåt sossarna saknar idag är det kanske just ett sådant självförtroende.

Ombud till (s)-kongressen

Undertecknad blev idag vald att representera Vadstena Arbetarekommun på sossekongressen i Malmö 30/10 - 3/11. Hedrande. Det blir förstås spännande att följa maktspelet på nära håll och naturligtvis delta i det också - med de resurser som står till mitt förfogande.