UppväxtSven Olof Joachim Palme föddes 1927 på Östermalm. Hans far var direktören Gunnar Palme och modern medicine kandidat Elisabeth Knieriem (ordförande i Högerns kvinnoklubb på Östermalm).
Palme började i privatskola (Beskowska på Engelbrektsgatan) men fortsatte som tioåring sina studier vid internatskolan Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk. Efter studenten 1944 jobbar han tre månader på Svenska Dagbladet: sportredaktionen. Han fortsätter skriva för tidningen åren därpå: nyhetsartiklar, notiser och från 1949 skriver han understreckare - det finaste i tidningen. Han inleder en militär karriär som leder honom in i underrättelsetjänsten, samtidigt som han egagerar sig i Sveriges förenade studentkårer. Detta leder till att han får åka på långa resor i Europa och Asien (en del av dem bekostade av CIA).
Politisk utvecklingÅr 1947 skriver han bl.a. följande i ett värnpliktsformulär som svar på frågan "Är det något i samhället Ni anser bör reformeras?"
"Bort med understödstagarandan. Bort med statens inflytande på alla områden".
Även i övrigt är han i 20-årsåldern knappast socialist. I militärens "mönstringsrullor" har Jonas Gummesson i boken
Olof Palmes ungdomsår hittat mycket av intresse. Palme är för full frihet för det privata näringslivet och avskaffande av alla tullar. Han tycker att rösträtt efter kompetens är en god idé och han anser att fångvården inte "ytterligare kan humaniseras, utan att slå över". På frågan om han kan tänka sig att bli statsråd svarar han: "ej i nuvarande [socialdemokratiska] regering".
Någonstans mellan 1947 och 1953 sker ett ideologiskt språng. Enligt Palme själv till stor del beroende på en resa i amerikanska södern, där han såg mycken fattigdom. En idealists språng alltså, grundat på solidaritet med de förtryckta. Andra menar att det var av karriärskäl han bytte ideologi. Att göra karriär inom politiken förutsatte partibok, helt enkelt. Svaret lär vi aldrig bli helt klara över.
En rak karriärNär Palme vid 25 blivit reservofficer samt avlagt juristexamen tvekar han om fortsättningen. UD, underrättelsetjänsten, juridiken - många möjligheter ligger framför honom. Då kommer Tage Erlander in i hans liv - genom en gemensam bekant -
och tycke uppstår. Den 20 september 1953 börjar han arbeta som politisk sekreterare hos Tage Erlander. Nu går karriären fort.
År 1955 Blir Palme invald i SSU:s verkställande utskott, 1958 rikdagsledamot, 1964 invald i partiets verkställande utskott, 1965 kommunikationsminister, 1967 utbildningsminister, 1969 statsminister. Onekligen en lyckosam karriär.
Klassbakgrunden - positiv?Oavsett hur det var med Palmes idealism till att börja med, så kan ingen förneka att han från 1953 till sin död 1986 förblev den demokratiska socialismen trogen. Naturligtvis är det lätt att övervärdera Palmes personliga roll i socialdemokratins utveckling. Dock vill jag hävda att socialdemokraternas hövdingar - alltid - haft ett avgörande inflytande. Och Palme är inget undantag - även om han naturligtvis var långt ifrån ensam om att påverka den socialdemokratiska politiken.
Jag tror att hans klassbakgrund tillförde mycket positivt till socialdemokratin. Framför allt självförtroendet - Palme såg inte upp till näringslivets toppar - han var från början som en av dem. Palme hade ett kulturellt kapital - och var sen barnsben insatt i kulturdebatten, något som märks i hans böcker. I dem finns en lättrörlighet över tid och rum (om än inte av Lars Gustafssonska mått).
Palme var också en strateg - som förmådde vända ett till synes hopplöst läge till något positivt. Tron på den offentliga sektorns fortsatta utbyggnad var ju t.ex. ifrågasatt redan på 50-talet, men under Palmes ledning byggdes den ut under såväl 60- som 70-tal och Palme fick det att verka helt följdriktigt (länge tystnade kritiken nästan helt)! De stora nedskärningarna började först efter Palmes död.
När andra europeiska länder på 70-talet i oljekrisens spår fick massarbetslöshet, fortsatte Palme (och den borgerliga regeringen !) den fulla sysselsättningens politik.
Detta självförtroende, denna förmåga att våga ta Sverige på andra vägar än andra länder, hade kanske inte funnits utan Palmes sociala och kulturella kapital. Utan hans klassbetingade tilltro till sig själv. Om det är nåt sossarna saknar idag är det kanske just ett sådant självförtroende.