Har precis läst Per Frostins bok
De fattigas evangelium (1987) som handlar om befrielseteologin, vilken i korta drag går ut på att se världen och evangeliet underifrån. De fattiga ges problemformuleringsinitiativet (för att låna en term från Lars Gustafsson).
Här kontrasteras den levande och hoppfulla kyrkan i Sydamerika (som åtminstone 1987 hade underifrånperspektiv) med den mer stelnade västeuropeiska (som försöker ha ett "allmänperspektiv").
En latinamerikansk vän sa något jag tycker mycket träffande till Frostin, med tanke på vår (européernas) pessimism /skepticism
"Européerna ser ut som om de ätit något olämpligt"
Han tyckte hopplösheten lyste ur våra anikten (och handen på hjärtat gör den inte alltför ofta det?!) Enligt befrielseteologin är det bl.a. för att vi är så fast under kapitalismens hegemoni att vi inte ens orkar tänka på på en jämlikare och mer solidariskt uppbyggd värld.
Frostins bok kom 1987. Hur är det idag? Är kyrkorna i Latinamerika "befrielseteolgiska"? Hur är det i Sverige? KG Hammar kan väl i alla fall ibland sägas ha sett saker befrielseteologiskt "underifrån". Vad kan sägas om hans efterträdare? Hur ser kyrkan ut generellt? Vad säger Klas Corbelius? Ni andra?